The Island where the Rainbow lives

Rastis, Helsinki, 1997

When Andersson was commissioned to do a work for Rastis’ multi-purpose house in Nordsjö/Vuosaari in Helsinki, the building was still under construction. Andersson rushed off to ask the architect Karl-Johan Slotte if it was possible to have an influence on the architecture. He said that the floors were still uncovered, so Andersson asked him to give them to him, and he did!
The building serves several purposes functioning as high school, day-care centre, a small music hall, as well as a place where young people can gather in the evenings. The general idea behind the building is to provide facilities for the Swedish-speaking minority in Finland.
Anderssons aim was to to do a work which takes a deeper step into the school’s ordinary life, to create a total art work, a place which the pupils would remember later in life with the same feeling as a good fairy tale.
Andersson started by writing a story, which took into account the minority’s settlements on the coast and in the archipelago, as well as their specific festivities. It resulted in a tale about two child islands searching for their father island, who had disappeared millions of years ago. During the voyage the child islands undergo many adventures. They meet the rainbow who lives in a flagpole, when it is not ”on duty” and a strange hedgehog made of kitchen-ware.

On the floors you can see figures from the story cut in linoleum. The floor of the main entrance is made to look like an archipelago with islands spread out in the sea. The father island rises from the sea holding the flagpole. The cloud shaped Luck, hiding under the top of the flagpole, has come out to see what is going on. The Hedgehog, cast in bronze, is sitting on a small island, inviting the children to touch him.

The interactive part of the work, i.e. when Andersson worked together with the children, resulted in three ”souls” guarding the music hall, the dining-room and the gym.

The teachers wanted to incorporate the story and the art work even further into the school’s educational program. The classrooms have names taken from the story and teachers use it as inspiration for different classes. They have also turned the tale into a play and a song.

Holmen där REGNBÅGEN bor (The fairy tale in swedish)

Det var en gång två små holmar, en pojkholme Stein och en flickholme Skreva, som bodde tillsammans med sin mammaholme i en liten skärgård. Stein och Skreva tyckte mycket om att vara holmar och älskade alla de sköna barnfötterna som klatschade mot klipporna om somrarna.
Men det var en sak som gjorde dem olyckliga. De två småholmarna saknade sin pappa. De hade inte sett honom på många, många år, inte sedan de stora isarna for iväg med honom till en plats, som ligger många tusen årtag längre bort. Det hände på den tiden då det ännu inte fanns några människor på jorden. Bara solen visste var han fanns.
En dag upptäckte småholmarna en vassbåt, som gned sej mot strandstenarna. Vassbåten blev först litet rädd. Men när holmarna bad så snällt att vassbåten skulle segla iväg med dem för att söka efter pappaholmen, då blev den bara ytterligt förvånad, för den kunde inte förstå hur två holmar skulle få plats i en så liten båt.
Men nu är det så, att om allting stämmer – om fåglarna sjunger högre än vanligt, om det har varit varmt ovanligt länge, och om himmlen är alldeles molnfri – då kan en holme göra sej så liten att den ryms i en vassbåt! Det är inte så många, som känner till det här, för det händer inte speciellt ofta. I dag råkade det vara just en sådan dag! Det lät som när man knycklar ihop ett papper när Stein och Skreva krympte till sin nya storlek, inte större än en tiopennis slant.
De välte sej ombord på vassbåten som strax lade sig på en kurs som Solen ritade upp i ett glittermönster på vågtopparna. Efter 13 dagar och 14 nätter närmade de sej en holme. På ett speciellt sätt påminde den om både Stein och om Skreva.

– Där är pappa, utbrast holmarna så bergsknallarna knarrade.

Vassbåten girade snyggt ,så vattnet stänkte i en båge över en gräsand, och kurvade in i en sandig vik, som låg skönt i lä. Småholmarna petade försiktigt på pappaholmen, som tog sej en tupplur efter att ha druckit en stor regnskur .

– Öhh, vid alla sjöogräsens vilda förfäder, är ni mina barn?

– Jovisst Pappa, vi har längtat efter dej! Vi vill att du bosätter dej i närheten av mamma igen.

I samma ögonblick släppte förtrollningen och Stein och Skreva återtog sin naturliga storlek. Vassbåten gungade till, förskräckt över kalabaliken, men lyckades hålla sej upprätt.

– Ooo nej, vad skall vi nu göra, skrek Stein och Skreva, så granarna som växte på dem skakade och nästan tappade alla barr.

– Jag vet, sa pappaholmen. Det bor en igelkott här på mej och den brukar köra en båt som har världens starkaste utombordsmotor. Jag tror vi kan fråga igelkotten om han kan hjälpa att släpa oss ända till mamma. Och vet ni vad! Igelkotten bor i en mycket speciell stuga. Ni kan se den därborta på mitt lilla berg. Väggarna är av knäckebröd och taket av sandpapper. Utanför finns den mest fantastiska flaggstång som man någonsin sett. Och nu skall jag avslöja en hemlighet ,som ni inte får berätta för någon: Flaggstången är egentligen REGNBÅGEN! Många har försökt hitta den, för det heter att där regnbågen slutar finns det en skatt gömd. Men ännu har ingen lyckats, för det är här regnbågen gömmer sej, som en flaggstång!

Plötsligt hörde de skumma ljud från flaggstångsknoppen och den öppnade sej som locket på en ask. Ut kröp ett litet dammigt moln, som fladdrade nyfiket med sina ögon.

– Hej på er, jag är lyckan, sa molnet. Det verkar vara någonting intressant på gång och då vill jag vara med!

Igelkotten hade hört att lyckan hade vaknat och kom utskumpande från sin stuga. Han verkade inte alls överraskad över att se de två småholmarna. Pappaholmen var han ju godvän med sedan länge. När han fått reda på vilken knipa de befann sej i, var han genast redo att hjälpa. Om en stund hade han bundit fast holmarna som ett släp efter sin båt och startat den gamla seagullmotorn med de enorma krafterna.
Regnbågsflaggstången förstod också vad som var på gång och snurrade på sej. De vackra färgerna hade börjat framträda; gult, grönt, blått, indigo, rött och orange. Den höll på att ge sej i väg, för utan dess hjälp kunde inte solen visa vägen tillbaka till mammaholmen. Och det skulle bli en sådan färgsprakande halvcirkel över vattenytan som ingen ännu hade sett.
Men då hände det något oväntat. Ett stort mörkt åskmoln kom smygande fram och just då flaggstången fått upp farten och redan hade lämnat holmen bakom sej, hände det. En stor blixt sprutade ut från molnet och rände med kraft in i flaggstången. Bedövad tappade den farten och föll med ett plask i havet. Sakta, sakta sjönk den, ända tills slammet på havsbottnen omfamnade den.
Stein ,Skreva, pappaholmen, igelkotten och vassbåten stirrade häpna ut över havet. Vad skulle de nu ta sej till? Och hur skulle världen klara sej utan regnbågen? Och vem skulle nu visa vägen hem till mammaholmen. Sorgen var stor och alla kände sej extra övergivna, för det elaka åskmolnet skickade ut en enorm störtskur , som nästan rev bladen av träden.
När molnet fått nog och lämnat dem för att plåga några andra holmar i närheten, fick de tid att i lugn och ro fundera över situationen.

– Jag är nog den enda, som kan dyka ner till flaggstången, sa lyckomolnet. Problemet är bara att jag är så lätt.

– Du kan ju ta en av mina stenar och låta den dra dej ner till flaggstången, sa pappaholmen. Det finns så mycket luft i dig att det räcker för att lyfta både dig och flaggstången till ytan när du släpper stenen.

Med ett förskräckligt bubblande försvann molnet ner i havet tillsammans med stenen. De råkade träffa rätt på flaggstångsknoppen – molnets bostad. Molnet lyckades flyta in där. Samtidigt släppte den greppet om stenen, och i ett huj lyfte stången och molnet mot vattenytan.
Holmarna, igelkotten och vassbåten jublade när de fick syn på dem. Molnet hoppade ut och föreslog att man genast skulle börja putsa och massera stången så att den kvicknade till igen. Ju flitigare de gned, desto mer började regnbågens färger komma fram. Plötsligt knarrade stången till , färgerna gnistrade och stången började snurra med väldig fart. Så stack den iväg mot horisonten, och böjde sej i en halvcirkel över vattenytan. Den bildade den ljuvligaste regnbåge man kan tänka sej!
Nu blev det liv i sällskapet. Igelkotten satte igång sin utombordsmotor och så åkte de iväg. Det var en vacker sommarkväll och alla var på gott humör, eftersom de nu visste vart man var på väg.
När mammaholmen fick syn på den underliga karavanen, blev hon så överraskad att några klippor sprack och alla kottar föll av träden och mossorna vände sej upp och ner.
Pappaholmen var klok och placerade sej på ett lämpligt avstånd, för man kan ju inte tränga sej på hur som helst, om man varit borta så där länge. Men barnen var överlyckliga att ha både mamma och pappa i närheten. Och så fortsatte livet lugn och stillsamt i den lilla skärgården.
Vassbåten fick en viktig uppgift att köra med meddelanden från den ena holmen till den andra. Den lilla igelkotten sysslar mest med att polera flaggstången, då stången inte är ute och leker regnbåge förstås. Då brukar igelkotten i stället kittla Stein och Skreva genom att gräva i jorden med en käpp. Och lyckan håller sej inne i sin knopp redo att rycka ut om det behövs…

JAN-ERIK ANDERSSON