The stories

In their earlier collaborative architectural projects Andersson and Pitkäranta have explored the way stories, written by themselves, can influence the outlook and the interior of a building. In this case the outlook of the house, the leaf shape, has a more formal background. The shape is taken from Andersson's earlier sculptures, where the leaf form has played a significant role. Andersson also tells how he as an student in primary school was given the task to paint leaf ornament on all the other pupil's bookshelves, which they had made in the crafts class. This gives the leaf shape a personal depth, which embraces the roots of Andersson's creative energy.

For the ornaments and the interior of the house, Andersson has written new stories. The first story, though, is a fictive view of how the leaf got to the site. Andersson belongs to the swedish speaking minority in Finland, so he will write the stories in swedish. In this stage of the project the stories are published in swedish, but hopefully they will be translated into english later.

Erik XIV och Karin Månsdotter

De tunga fängelsemurarna i Åbo slott faller undan då han med lätt hand drar upp hennes konturer på den smutsgrå papperslappen. Hon är så vacker, så mjuk, med en röst, som formar toner inne i hans huvud. Det finns ingen linje, som kan följa hennes kropp när den darrar i morgonens kyla. Men teckningen, trots sin klumighet, gör henne närvarande. Att teckna ger en stunds befrielse från de oroande tankar, som ibland exploderar i huvudet och ger upphov till attacker mot de okänsliga murarna.
Ibland kan han känna hennes doft då hon stigit upp ur havet, men strax väller lukten av fuktig sten, svett och trä in och fyller kroppen med en rädsla, som vägrar ge med sej. Han kommer aldrig att få se henne igen. Att blicka ut genom det gallerförsedda fönstret mot den andra stranden ger ingen ro. Där bor hon. Han kan tom urskilja de små varelserna som går längs de eviga myrstigarna, omöjliga att kontrollera. En av dem kan vara hon, Karin Månsdotter.
Det är höst och den blåa färgen lämnar bladen och försvinner upp i skyn och gör den djupblå. Stormen, som drar upp ända från Vita bergen i Stockholm, kastar bladen i spiraler upp i luften. Ett blad når högre än de andra och snurrar utanför gallret, sugs upp mot glasrutan som en vapensköld för det milda och veka, med de starka venerna som geometriska mönster.
Erik XIV lägger kolbiten ifrån sej och för handen mot fönsterrutan. Med ett finger ritar han konturerna av ett hjärta på den immade rutan på den plats där bladet finns på utsidan. Han lutar sej framåt och ger det en kyss. Så börjar bladets yta leva. Venerna blir till små stigar, de mörka fläckarna till hus, färgskiftningarna till åkrar och ängar. Han ser det lilla hus där han och Karin gömmer sej, långt ifrån maktens fästningar. Huset tar sin form av bladet och smälter in i naturens dofter och former.
Ovädret släpper så sitt vatten över landskapet och vattenstrilarna för med sej lövet från fängelsets fönsterruta. Det släpper taget och kastar sej ut i vinden, som för det med sej över vattnet till den andra stranden. Det faller långsamt ner i en liten dalsänka framför ett bergsstup.

Erik XIV gjorde en känslig teckning av Karin Månsdotter under sin fängelsevistelse i Åbo slott på 1570-talet.