Den farliga kulissen

The text is written for an anthology, Aika manifesti, made for artist Jyrki Siukonen’s 50th birthday, 2009)

Den farliga kulissen

På vägen till mitt arbetsrum kör jag förbi en hallbyggnad, som i årtionden upptagit mitt intresse. Den finns placerad i Åbo invid Aura å i hörnet av Martinsbron. Hallens placering, mitt emot den byggnad som ursprungligen av Engel planerades bli stadshuset, har antagligen lett till att man försett den med riklig dekoration, samt en i finska förhållanden ovanlig kuliss-struktur.

När ordet kuliss används, gör man det nästan uteslutande i negativ bemärkelse. Kuliss används ofta tillsammans med ordet enbart; detta är enbart en kuliss, enbart en dekoration. En av de få positiva konnotationer ordet ger, är då det används i samband med filminspelningar, där kulissen till och med kan få en romantisk dimension. I de flesta sammanhang får ordet stå för att beskriva något oäkta, något som ”byggts upp” för att dölja en annan sak med högre sanningshalt. Något dolt som inte mår bra av att komma fram i ljuset.

Ordet kuliss kommer från det franska coulisse som betyder ränna. Men inte vilken ränna som helst! Det är den ränna på ett trävirke, som gör att man kan dra en panel genom det.
På engelska ger man en betydelse åt ordet coulisse som det ställe på en scen där skådepelaren ”slinker in” på scenen. Jmf rännan! Men med ordet uppfattades ursprungligen en sidodekoration på en teaterscen. I en annan, mera utvidgad betydelse, betyder ordet hela sidorummet på en teaterscen och i en ännu mera utvidgad betydelse en hel sidolägenhet.

Ofta brukar man tala om en Potemkin kuliss, vilket refererar till en historia om Potemkin, som för att imponera på furstinnan Katarina den stora vid hennes besök på Krim halvön 1787, lär ha byggt kulissbyar.
Vid närmare efterforskningar (till exempel Simon Sebag Montefiore, ”Potemkin” 2000) har det framkommit att det rör sig om påhittade historier, vilka spriddes för att sätta Potemkin, som i själva verket var en driftig och företagsam man, i en dålig dager. Historien om Potemkin som byggde kulisser, var i själva verket en kuliss.
Ord är ofta utsatta för den konkreta historiens nyckfulla och oberäkneliga drag, vilket kan ge orden fasansfulla konnotationer. Jag tänker på Theresienstadt, ett modellghetto som byggdes av Nazi-Tyskland för att ge ett intryck att judarna behandlades på ett anständigt sätt. I själva verket gick det åtskilliga tåg från Theresienstadt till Auschwitch.

Också om kuliss inte alltid behöver vara synonymt med Theresienstadt, så är det svårt att hitta positiva konnotationer. Ordet har en dålig klang och är en synonym för något, som vi borde undvika.

En skapare av bilder har i allmänhet inte så stora problem, med sitt förhållande till om något är äkta eller en illusion. En bild, ett konstverk, till och med en skulptur är alltid på något sätt en illusion, ett tecken, som är ämnat att ha referenspunkter till något annat. Konstnärer blir till och med utbildade i olika tekniska metoder att framställa denna illusion.

Det har förstås funnits, och finns, små parenteser inom konsthistorien, där konstnärer poängterar att deras (konst!)objekt inte är något annat än just dessa objekt, att det inte finns några bakomliggande koncept eller subjektiva uttryck. Mycket i den konkretistiska, och även delar av den minimalistiska riktningen inom bildkonsten, grundar sig på denna syn; verket är det vi ser; ett material med en form med (eventuellt) ett eller flera andra material applicerade på det först materialets yta.

Men de flesta konstnärerna anknyter till en mera romantisk riktning och strävar efter att skapa ett ” konstverk”. De skapar ett don, för att använda ett ord som Heidegger använde, som fungerar som en sorts kuliss, en illustration frammanad av ett subjektivt koncept, en personlig upplevelse, nostalgi eller erotisk känsla. Men vad konstverket i själva verket gör, är att det, kulissmässigt, döljer den egentliga, många gånger också obeagliga, meningen, som måste ”plockas fram” via betraktaren, ofta ackompanjerad av teori och förklarande texter. Hur allvarligt konstnärerna än förhåller sig till sin konst, så har de ingen orsak att förakta ordet kuliss, eftersom kulissens essens finns i de flesta konstverk!

Men inom arkitekturen är situationen en annan. Samtida arkitekter brukar ofta betrakta kulissen med yttersta förakt. Inom arkitekturens värd har relationen mellan begreppen äkthet, kuliss och dekoration alltid varit föremål för diskussion, men har aldrig varit så problematiskt som under de senaste hundra åren. Illusionister och historieberättare, dit man ofta också räknar konstnärer, betraktas som obekväma för de arkitekter som tror på den rena, på icke-föreställande begrepp baserade ”arkitekturen”.

Ett problem i denna strävan efter ”äkthet” är att ett hus har både en insida och en utsida. Hur skall man koppla ihop dessa för att erhålla ett ”helt” hus? För många arkitekter har det blivit en hederssak att materialen bör tala sitt eget språk och att själva konstruktionen bör göras så synlig som möjligt. Det bör finnas en äkthet i det vad huset signalerar utåt, i förhållande till vad som sker i dess inre.

Under århundraden har det förts åtskilliga debatter om förhållandet mellan Konsthylle och kernen. Många modernistiska arkitekter har motiverat sin estetik med en argumentering för denna ”äkthet”. Men många har också blivit avslöjade som kulissbyggare! Det mest kända exemplet är Mies van der Rohes Seagram building i New York (1958), där hela fasade utgörs av Mies kännspaka svartmålade I-balkar. I själva verket är detta fasadelement en funktionellt onödig dekoration. De bärande I-balkarna finns inbakade och osynliga i ett brandskyddande hölje.

Det finns egentligen ingenting som motiverar att en byggnads fasad måste motsvara någonting i dess inre. Denna koppling kommer aldrig att kunna göras eftersom vi i mycket få fall samtidigt kan uppleva båda. Men längtan dit finns. I Ushida Findlays Truss Wall House i Tokio (1993) vänds ytterväggarna organiskt utan hörn och skarvar till innerväggar och de har där på sitt sätt uppnått arkitekten och arkitekturteoretikern Friedrich Kieslers dröm om det oändliga huset. Men oftast får vi nöja oss med låd-byggnader där dessa två element är separerade. Och då finns det ingenting som säger att inte utsidan kan uttrycka något annat än insidan.

Det är genom pålagda ornamentala och konstnärliga detaljer, som denna husets kommunikation med omgivningen förs och denna kan likväl byggas upp som en kuliss, som med konstruktiva element i huset. Det handlar i sista hand om hur denna kommunikation tar sig uttryck. Skall huset berätta något? Eller skall det ge en abstrakt affekt? Eller berätta om vår relation till naturen?

Vi befinner oss i en situation där 2000 – talets omgivning skapas. Jag hoppas att alla illusionister och kulissmakare samlar ihop sina styrkor!

Åbo 9.8.2009
Jan-Erik Andersson

kuliss_jyrki

Old warehouse in the corner of Linnankatu and Martinsilta in Turku. Photo: Jan-Erik Andersson.