Lectio, here I come! (på svenska)

The text is written for the annual book 2009, published by the Academy of Fine Arts, Helsinki.

Lördagen den 8.11.2008 kunde ha börjat bättre. Jag hade genomlidit en orolig natt i sängen genom att stirra på det uttryckslösa, kliniskt rena hotellrummet. Kvällen innan beslöt jag mig för att ta några glas vin med ett par goda vänner i stället för att gå i säng tidigt, för att vara i god form på min stora dag. Vi skulle tillsamman med dem gå igenom mitt tal, lectio, som jag skulle hålla nästa dag på Bildkonstakademin, där jag skulle framlägga mitt doktorsarbete i bildkonst för offentlig kritik. Jag trodde vinet skulle få mig att somna, men i stället ledde det till att jag låg jag och vred mig genom natten och försökte memorera namn på filosofer, arkitekter, och teoretiker som jag skulle behöva för att kunna svara på frågorna som de två opponenterna skulle ställa.

På morgonen är jag så trött att jag lämnar bort hotellfrukosten och dåsar i hotellsängen för att samla krafter. Jag tänker tillbaka i tiden, ca 10-15 år, då jag i diskussioner med kolleger påstod att konstnärer inte borde ödsla sin tid på att doktorera och att forska i sig själva.

Långt tidigare, under början av 1980-talet studerade jag konsthistoria vid Åbo Akademi för den internationellt kände Kandinsky–forskaren Sixten Ringbom. Han förbjöd absolut all forskning på närmare avstånd än 20 år. Ringbom skulle röra på sej lika oroligt i sin grav som jag i min säng, om han visste att konstnärer nu forskar ”i realtid, i sig själva”.

Jag minns att jag då upplevde forskning och konstnärlig utövning som väsenskilda. Jag gav upp mina studier i organisk kemi, biologi och botanik efter sex år och en kandidatexamen för att börja i konstskola just precis för att naturvetenskapen kändes alltför exakt och matematisk. I stället ville jag utforska och ge utlopp för de instinktiva, på känslor baserade energierna inom mig själv.

Mina tankar går till Immanuel Kant, som skilde på naturvetenskap och konst genom att påstå att en naturvetenskaplig upptäckt måste kunna gå att verifiera av andra forskare, som bör kunna utföra processen på exakt samma sätt. Ett konstverk var, enligt Kant, ett unikt original och omöjligt att verifiera på samma sätt, kanske konstnären inte ens själv vet hur han/hon åstadkommit det. Ett mästerverk kan inte kopieras och en mästare kan inte lära ut hur han/hon åstadkommit det. Ett konstverk uppkommer genom en sorts ”gudomlig inspiration”. Hur skall man kunna forska i denna inspiration?

I dag, mer än 200 år efter Kant, har vi till en stor del avmystifierat konstskapelsen och konstens roll i samhället. Men å andra sidan bygger en stor del av konstundervisningen och konstmarknaden fortfarande på det unika konstverket eller det unika konceptet. Konsten skall fortfarande representera en akt ”fri från alla andra intressen”. Den modernistiska synen att varje konstart har sin egen unika ”essens”, som bör letas fram utan inblandning från lekmän eller andra konstarter, lever fortfarande mycket stark, speciellt i Finland. Därför har vi till exempel år 2008 fortfarande ytterst lite kontakt mellan Bildkonstakademin och arkitekturskolan i Otnäs. Ur bildkonstens synvinkel är arkitekturen inte fri!

Det verkar som om eleverna i bildkonst betraktar sig som iakttagare, som samhällets kritiker och kommentatorer, medan eleverna i Otnäs redan från början skolas att bygga upp samhället och använda makt. Men är vi konstnärer faktiskt villiga att ge upp den domarroll över den goda smaken och estetik som arkitekter och designers utövar i samhället i dag? Tycker vi att samhället visuellt ser bättre ut i dag, hundra år efter det att kontakten mellan arkitekter och konstnärer slutade fungera på ett symbiotiskt sätt? Är det någon vits att producera ”fria” konstverk för -i bästa fall- konstmuseernas lagerutrymmen? Om vi svarar nekande, borde vi inte försöka ta tillbaka vårt inflytande över det visuella i samhället?

Mina tankar rullar vidare kring dessa teman, som också berörs i mitt doktorsarbete. Men jag gör ännu en avstickare ett tag tillbaka i tiden: Varför ändrade jag inställning till konstnären som forskar?

Det skedde efter att en rad av mina kolleger, som jag uppskattar mycket högt som konstnärer, inledde sina studier för doktorsexamen i bildkonst 1997. Jag läste deras forskningsplaner och upptäckte hur olika alla projekt var och att man gav relativt fria händer i detta inledningsskede åt konstnärerna att utforma och söka efter en modell för vad konstnärlig forskning kunde vara.

Men trots att min nyfikenhet vaknade hade jag trots det ingen motivation att forska i min egen konstprocess innan mitt husprojekt föddes. 1999 närmade jag mig Åbo stad med idén om att bygga ett bladformat hus som ett helhetskonstverk. Huset, kallat Life on a Leaf är ett samarbete mellan mig och arkitekt Erkki Pitkäranta. Jag ansåg att huset på ett radikalt sätt skilde sig från min övriga konstproduktion till exempel genom att det kommer att användas som min familjs bostad samt att det på ett annat sätt är socialt provocerande. Inom konstens ramar kan man i dag göra i stort sätt vad som helst utan att någon reagerar, men inom arkitekturens värd, en värld som estetiskt påverkar oss på ett betydligt mer omfamnande sätt än konsten någonsin gör, finns det mycket strikta ramar för vad som räknas som arkitektur.

Jag insåg även att huset kommer att ha en mycket större social genomslagskraft än något av mina offentliga konstverk, för att inte tala om de verk som finns undangömda i konstmuseerna. Jag intalade mig att jag kunde förhålla mig mera ”objektivt” till detta hus, detta objekt som jag placerat ut i samhället, än till det jag annars gör som konst. En illusion förstås, men den drev mig framåt. Jag ville studera hur samhället reagerade på huset, hur huset reagerade och hur jag själv reagerade. Och hur jag reagerade i en samarbetsprocess med Pitkäranta! Projektet blev antaget till doktorsutbildningen år 2000.

Samtidigt som jag tidigare upplevde ett motstånd mot akademisk forskning har jag likväl upplevt en nyfikenhet att nå en djupare insikt i vad Arkitektur är för något och hur konstens roll ser ut i förhållande till arkitektur; Varför byggs det inga hatthus annat än i sagor av Elsa Beskow? Varför saknas ornamentala, fantastiska och surrealistiska element i det nutida byggandet? Doktorsstudierna gav mig motivation att läsa in mig i arkitekturteori, som jag i normala fall aldrig hade tagit mig tid att göra.

Det mest givande under studierna har varit möjligheten att bjuda in arkitekter filosofer och andra konstnärskollegor för att diskutera Life on a Leaf huset. Utan denna kollektiva process hade huset sett mycket annorlunda ut, det kanske inte alls funnits! En orsak till att Åbo stad gav byggnadstillstånd åt huset på en central plats i staden var att huset är en del av mina doktorsstudier. På det sättet blev huset något mer än bara en konstnärs dröm.

Det finns en hel del motsättningar och komplicerade problem när konstnärer börjar forska i sättet de gör konst på, men likväl passar den mycket väl in i vårt eftermoderna samhälle, där olika kulturer vävs in i varandra, hög och lågkultur blandas ihop och gränser överskrids, både fysiska och mentala. Jag känner av motsättningarna även inom mitt eget doktorsarbete; hur kan en konstnär, icke skolad som arkitekt, ha något av värde att tillägga diskursen inom arkitekturen? Hur är det inom konstens område? Är vi villiga att ta kritik från andra områden? Min ena opponent Juhani Pallasmaa, erkänd arkitekt och arkitekturteoretiker skrev i sitt utlåtande om mitt doktorsarbete att han utan problem skulle ha godtagit Life on a Leaf huset om jag skulle ha benämnt det som helhetskonstverk, men eftersom jag kallade det för ett arkitektoniskt konstverk, blir det problematiskt. Men det var just det som var tanken bakom mitt (och SAFA arkitekten (!) Pitkärantas) hus; att låta det betraktas som arkitektur, precis för att se var arkitekturens gränser går! Intressant var att en av åhörarna på granskningstillfället, en doktor i kärnfysik, var mycket överraskad över de låsta positionerna mellan konst och arkitektur som blottlades; inom hans område går man friskt över gränserna.

Jag är förstås jävig att avgöra om mitt arbete kan betraktas som vetenskap eller inte, men jag tycker definitivt att mitt arbete är ett exempel på konstnärlig forskning om man definierar den som filosofen Tuomas Nevanlinna. Han beskriver Bildkonstakademins sökande efter en ”tredje väg” för att utveckla doktorsstudierna som ett sätt att producera ny kunskap om ett mycket specifikt område.

Men hur dagen än började, fortsatte och slutade, så var den ändå en av de viktigaste och mest laddade dagarna i mitt liv.

Exakt klockan 13.15 lördagen den 8 november 2008, står jag framför hundra personer, höjdpunkten efter nästan tio år av studier. Min lektio tycker jag att går bra och jag ser fram emot en givande diskussion om de frågor och påståenden jag fört fram. Men jag känner mig ganska förvirrad efter opponenternas anföranden. De centrala teser jag för fram, till exempel om konstens, detaljernas och ornamentikens centrala roll i att göra en byggnad till Arkitektur tycket jag inte diskuteras. Men jag har fått order om att man inte får ställa motfrågor, endast svara. Jag känner en stark vilja att bryta order och protestera vilt, men håller mig i skinnet. Tröttheten slår in och jag glömmer till och med namn på teoretiker som jag vill citera.

Efteråt tycker jag att allt känns ganska underligt och dimmigt, inte som ett misslyckande, men som ett anti klimax. Det kommer att ta ett tag innan jag vill ta i en arkitekturbok igen, kanske det är bäst att hålla sig till den ”fria” konsten i galleriernas och museernas trygga värld. Jag får några tröstande klappar på ryggen av konstnärskolleger som säger att det var så bra eftersom ”jag var mig själv”. Kanske det är resultatet av 30 års konstnärlig verksamhet, att kunna vara sig själv med alla motsättningar ambitioner och restriktioner. Kanske det är essensen i mig själv jag söker och även forskar i. Men som vi alla vet, består människan inte av bara en, utan av många olika personligheter…